Jag virar mig in i en handduk efter att jag duschat efter dagens träningspass och jag står på den mjuka badrumsmattan och kollar på min spegelbild. Jag bara står där, allt jag måste göra snurrar runt i mitt huvud och allt jag vill göra snurrar ännu fortare. Jag vet att det inte finns en chans i världen att jag hinner göra det på dem få timmar som finns kvar av denna dag, det är omöjligt. Jag blir arg på mig själv. Jag blir frustrerad över att jag bara står där och jag börjar känna en krypande känsla i kroppen av rastlöshet och förtvivlan. Allt jag vill är att skrika på mig själv "KOM IGEN NU DIN IDIOT, STÅ INTE BARA DÄR GÖR NÅGOT!" Jag går in i det moodet som jag hatar allra mest och jag vet inte vad som händer med mig, jag är varken glad, ledsen eller arg, jag bara finns där. Gör ingenting, bara står där och är förtvivlad.
Egentligen är inget fel, allt är perfekt, jag är lycklig, kär och glad. Men än en gång är det min jävla prestationsångest som förstör mig, den som säger att jag måste vara bäst på allt. Jag kan inte acceptera att jag inte lägger ut de finaste bilderna på instagram i ett perfekt matchande flöde, att jag inte sammanfattar dagens föreläsning, att jag inte har startat en tvättmaskin och att jag inte har dammsugit bort dammet jag såg i hörnet. Jag kan inte bli av med min prestationsångest och den ger mig alltid samma hemska känsla om att jag inte duger, att jag borde göra bättre ifrån mig.
